Sommarhusdrömmen
Folk börjar komma tillbaka från semestrarna och vi andra drömmer fortfarande sommarhusdrömmen. Uppväxt i en familj utan sommarhus har drömmen alltid funnits där. Några barndomssomrar hos morföräldrar med stuga utanför Båstad. Tonår på besök i kompisens föräldrars hus i Arild men sen inte så mycket mer. Bortglömd under vinterhalvåret men akut närvarande under sommaren. Bor man i Stockholm är drömmen ganska svår att realisera om man inte är rik, men det går. Några olika lösningar finns: skaffa riktigt hus långt utanför stan men med pendelavstånd, köpa pappas sommarhus billigt, ärv tomt av mormor och bygg själv, ärv pengar och köp hus, köp tomt på ö långt borta och bygg själv, skaffa flickvän vars föräldrar har sommarhus på västkusten, erbjuda sina tjänster som husvakt när ägarna är bortrest, köp lägenhet utomlands där det är billigare, hyr skärgårdsstuga någon vecka. Själv drömmer jag fortfarande om ett litet litet hus långt ut i skärgården...

Vad blir nästa resa tro?
En god vän frågade häromdagen vad jag drömmer om för resa nu, och det
satte igång tankarna. Indienresan har sjunkit undan, jag är inte helt
uppfylld av den längre utan kan sitta och njuta av bilderna och längta
mig tillbaka. Men nästa resa? Visserligen låter Gibraltar lockande,
med klippan mellan två hav men innerst inne är det nog safari i
Tanzania som lockar fortfarande. Den resan var planerad men blev
bortbytt till Indien eftersom kostnaden för två veckor i Tanzania på
safari motsvarar kostnaden för två månader i Indien. Nu har jag varit i
Indien och kan komma tillbaka till ursprungstanken. Safari i Indien
har inte gjort safari i Tanzania mindre lockande, tvärtom. Nu vet jag
vad som gäller, hur man gör för att få ut det bästa av varje jeepåk,
guide och chaufför. Jag vet vad man behöver för utrustning och hur man
tänker när man tar bilder.
Men det var drömmar det! Har inga semesterdagar kvar i år att spendera
så jag får fortsätta drömma fram till nästa år...Så länge spanar jag
på den lockande sajten Savannen.

På jakt efter monsunen
Har börjat läsa en bok som min älskling rekommenderat: Chasing the monsoon av Alexander Frater och är helt fascinerad. Uppväxt i tropikerna har Frater alltid varit intresserad av väder, ett arv från pappan och när han drabbas av en nackskada (!) väljer att han leva genom att uppleva vädrets makter i form av monsunen. Han följer monsunen i Indien från sydspetsen i Kannyakumari där 3 hav möts och norrut mot Cherrapunji, Assam - mest regntyngt i världen. Han möter detta märkliga väder först på stranden i Varkala, där folk samlas för att hälsa monsunen. Kerala där Varkala ligger är ett epicentrum för ayurveda, den indiska läkekonsten, och just monsunen anses som en bra tidpunkt att påbörja behandlingar. Det kan låta som ett märkligt äventyr att följa detta dramatiskt väder, men boken är helt oemotståndlig! Njuter varje kapitel och försöker förlänga nöjet genom att spara lite på läsningen. Boken blir också ett inlägg i klimatdebatten, precis som Mark Lynas Oväder, eftersom man inser att tidigare var monsunens ankomst förutsägbar som klockan-man visste vilken dag och nästan vilket klockslag den brukade anlända. Numera är det mer osäkert, den kan bli veckor försenad.

Vikten av att resa och uppleva
Bedrövad av dagens bomber i Bombay. Förmodligen är det mänskligt att
påverkas mer av händelser och katastrofer på platser man faktiskt
besökt. Att man varit på en plats skapar en relation till platsen, och
har jag en relation så berörs jag mer. Precis som cancer berör mig
mer om det är en god vän som drabbas, så känner jag mer när "mina
platser" i världen drabbas. Bomber i Bombay, bomber i Varanasi när jag
är i Indien, bomber i Delhi precis innan jag åker till Indien, tsunami
på platser i Thailand som jag besökt flera gånger och där min tennistränare
förlorar flera av sina barn och skolkamraters familjer likaså, bomber
i London som jag rest till många gånger, politiska oroligheter i Nepal
där jag trekkat. Listan håller på att bli allt längre. Listan på
katastrofer blir längre, listan över mina erfarenheter blir längre.
Det måste vara ett bra tecken att jag känner för fler och fler delar
av världen. Att resa öppnar mig för fler, empatin ökar eftersom jag
har en relation och har träffat folk på allt fler ställen. Min värld
blir större och alltmer blir bekant. Det har inget med
främlingsfientlighet att göra, bara med mänskliga känslor. Frågan
blir då, om jag inte reser i världen kan jag då ha en relation till
den mer än som text i dagens tidning? Tror att det var Aidan Chambers som pratade om att litteratur ger oss bilder att tänka med. Nog så viktigt. Men lika viktigt är egna upplevelser av världen, händelser för att ge oss känslor att känna med.

Elisabet Fornell på nätet
Du glömmer väl inte att hålla koll på min vanliga sajt på Geckotales, gå direkt till sidan som heter Elisabet Fornell

Förutom sajten på Geckotales så har jag också den här bloggen elisabet fornell.

Mina bokmärken samlar jag på delicious, under namnet Geckolisa

Bilder hittar du på Flickr under namnet Geckolisa där också - en del bilder är privata och du kan bara se dem om du ingår i mitt nätverk som vän eller familj.